Det
Vi står framför ett hus som har tappat bort sin ingång. Den, ingången, föll sönder en dag när ingen såg och nu är området avspärrat. Vi tittar upp mot husets tomma fönster och vi konstaterar att Det bor ingen där.
Fönstren gapar svarta, tomma. Uppenbarligen bor det inte någon i det här huset. Uppenbarligen bor det inte någon här. Det är mörkt. Inte bara huset, utan även på gatan där vi står, är det mörkt.
Men vad? Vad är det som är mörkt? Vad är det som inte bor?
Vad är detta DET som är bostadslöst och oförlöst som ett ofött barn som ingen sett? Ett diffust det.
Ett det som regnar, snöar, haglar, är varmt, är kallt, är ljust. Är mörkt.
I det tomma huset blänker det till lite i ett fönster. Det blåser lite och träden kastar oroliga skuggor mot rutorna. Vi skakar på huvudet åt det tomma huset som bebos av något som vi inte vet vad det är och går därifrån. Från ett träd sjunger en ensam fågel om det som vi inte kan se och fågeln inte uttala.
Det regnar. Det blåser. När det regnar och blåser, då blir det ofta tråkigt. Då blir det lätt så att man tycker att Det kunde ha varit roligare.
Ibland regnar det inte och blåser det inte alls. Och vi accepterar det med en axelryckning utan att fråga vad det är. Vad det där är, det där som inte regnar. Det där som inte blåser. Det där som inte bor. Det där det.
För DET betyder inte alltid vädret. Skulle det stå för vädret, så vore allting mycket lättare, åtminstone skulle man alltid veta vad det var folk pratade om. Och kunna vara säker på att man inte missade något.
DET ser vid första anblicken ut som ett pronomen. Ett ord som står för ett annat. Till exempel för huset. Huset är tomt. Är lika med: Det är tomt. Förutsatt att man vet vad man pratar om, att man vet att det är ett hus man pratar om och att man gärna vill tillägga att detta hus, det som vi just pratar om, är tomt och antagligen kommer att fortsätta att vara det tills någon tar sig för att reparera det. Det.
Huset alltså.
Pronomen är det inget speciellt märkvärdigt med. Pronomen är oförargliga, de står bara för något annat, är som ett par halvsjaskiga och lagom kompetenta ställföreträdare. Utan vidare uttrycksförmåga är de så där vanligt diffusa, som vanliga människors vanliga tal är. De blir gärna till detta och dessa, det här och det där och när orden har tagit slut så står man där rörande överens om något som ursprungligen inte var ett pronomen utan ett riktigt ord, ett ord med ett riktigt och handfast innehåll.
Det är då det börjar bli intressant. För i slutändan är det ofta DET man talar om. DET som man suckar lite uppgivet inför. Det där som inte är lätt. Det där som är svårt ibland. Men som är som det är. Det pratar man gärna om. Trots att man - konstaterar man - inte kan göra något åt det. Ja, att det kan kännas hopplöst ibland, det är alla överens om. Men vad det egentligen är, konfronterad med den frågan höjer man bara undrande på ögonbrynen, sneglar lite åt varandra för att sedan enstämmigt påpeka att
Det är svårt att säga.
Och visst är det svårt ibland. Det är som det är, och kommer säkert alltid att vara det.
Men vad? Vad är det?
Det som är och som alltid kommer att vara, det har de insiktsfulla språkvetarna torrt och teoretiskt bestämt sig för att kalla för platshållare, inte pronomen. Det är inget pronomen, det kan inte vara något pronomen, för det vill ju inte ersätta något annat. Den banala sanningen om det är att det bara vill fylla ut. Det vill bara ta plats, det är allt det vill. Det är som en framfusig, men okunnig elev. Det räcker upp handen och ställer sig längst fram i ledet. Inte för att det har något att säga, utan för att det vill stå först. Och av den anledningen, på grund av detta, jag menar på grund av det, därför, kära läsare, säger vi inte som det är, utan att det är och det kan vara mycket. Till exempel att Det är kallt på vintern.
Det är kallt på vintern. Det är varmt på sommaren. Utan tvekan. Vi klär på oss och av oss, och undrar inte varför.
På sommaren är det varmt. Ja, det är varmt. Det är svettigt. Det vill säga såvida det inte regnar hela tiden. Då blir det kallt och det blir blött.
Och det kan man verkligen inte göra något åt. I augusti säger vi uppgivet att
Det blev ingen sommar i år och bokar resor till andra pålitligare länder, där det aldrig regnar och det aldrig är kallt och det knappt ställer till något annat ofog heller. Vädret är vackert. Hela tiden. Vi kastar av oss de sista plaggen och sträcker befriade ut våra lemmar på kanarieholmar och –skär.
Utbredda i solgasset sneglar vi på varandra. Suckar behagfullt. Nickar i samförstånd. Men säger ingenting. Varför prata om det som alla vet? Det behöver inte sägas: Nu är det som det är när det är som bäst. Så är det. Helt enkelt.