Fysiken

Oavsett vad vi tänker tror och vill är det ändå fysiken som styr. Den är obarmhärtig. Det är mycket sällan som drömmar eller önskemål kan sätta sig upp mot och segra över fysikens lagar. Ett av dessa bokstavligen talat sällsynta fall var Alcides Moreno när han strax före jul föll från fyrtiosjunde våningen och överlevde. Sannolikheten för att inte överleva en sådan malör torde vara 100 procent. Minst. (Det där med sannolikheten ska vi få tillfälle att komma tillbaka till.)

Även en filosof som Peter Høeg vet, att oavsett vilken klang en människas inre har (se „Den tysta flickan“), utsätts denna människas yttre för påfrestningar, mäts denna människas fysiska krafter med en starkare yttervärlds, så går hon under. Med buller och bång. Eller med en viskning. Det spelar ingen roll. I slutändan vinner alltid fysiken över själamusiken.

Därför, säger jag, ska vi människor akta oss för att framkalla makter och energier som är oss överlägsna. Som är starkare än vi. Som överlever oss. Den uppmaningen har ingenting med filosofi att göra. Det är sunt förnuft. Insikten om de egna begränsningarna.

I ett tidigare nummer av Fri Jord undrade jag vilken färg klimatfrågan har nuförtiden. Jag hittade inget svar. För förnuftet har ingen färg. Förnuftet är en färglös prosa utan poetisk rouge. Och det säger oss att hur och varför vi än ser på läget, så är det en dum idé att bränna ner det enda hus vi har. Klimatfrågan är inte längre, eller borde inte längre vara, en fråga för miljöaktivister. Den är en uppgift och uppfordran riktad till mänsklighetens kollektiva förnuft.

Hållbar utveckling. Sustainable development. Nachhaltige Entwicklung. Sprid budskapet, för det finns inget argument mot en sådan livsföring.

Eller?

Precis när som oroade människor världen över börjat andas ut, börjat hoppas på att budskapet med hjälp av fredspris, internet och Katrina har gått in och förnuftet äntligen segrat, kliver dumheten in på arenan igen likt en envis clown som vill få visa ett sista nummer. Och den förströelselystna publiken, den fnyser inte föraktfullt, nej den suckar av lättnad. För även om en clown bara är en clown så kan han se till att föreställningen fortsätter. Än behöver vi inte gå hem till kalla och mörka och el-ransonerade hus. Än finns det hopp för lättja och flärd. Och clownen ler och vänder ut och in på sina fickor. Ur den ena trillar uran och plutonium. Ur den andra en dunk biodiesel. Och alla ropar hurra. Hurra...

Men låt oss i denna lilla pamflett hålla oss till verkligheten som den ser ut, utan lånade figurer i birollerna.

År 1980 hölls folkomröstning i Sverige. Alla vet om vad, men ingen vet hur resultatet kunde bli som det blev. Frågan som hade ställts till det svenska folket var enkel. „Ja“ eller „Nej“? Hur kunde då resultatet bli „litegrann, ett litet tag, sisådär 30 år“? Den frågan är lite sent ställd, men jag var bara åtta år på den tiden och hade inte mycket till mandat, så jag ställer den nu.

2010 skulle kärnkraften vara avvecklad, men sannolikheten för att löftet från 1980 kommer att infrias har minskat stadigt med åren. Och med den debatt som pågår nu „Situationen är en annan än 1980“ etc har man all anledning att känna sig sviken, om än, såsom omyndig på den tiden, inte direkt å sina egna utan å sin mammas vägnar som röstade ett solklart „Nej“. För sina barns skull. För sina barnbarns skull. Atomkraft? Nej tack.

Hade Sveriges barn getts rösträtt det året så hade det inte varit någon tvekan om resultatet, det kan jag ge min högra hand på. Varför? Därför att det inte är sant att barn och dårar säger detsamma. Därför att barnens framtid sträcker sig längre fram än vuxnas. Om än inte 24 000 år. Eller 4,5 miljarder.

Det sägs nu på vissa håll att vi behöver kärnkraften för att rädda framtiden. Att uttala sig på det viset borde vara straffbart. Klimatförändringarna sker nu, det här seklet. Framtiden, hoppas jag, är längre än så. Jag hoppas att den sträcker sig även in i den enorma tidsspännvidd som är kärnavfallets halveringstid. En diskussion om ansvar inför framtiden måste därför först klargöra vilken framtid det är vi pratar om, vilka generationer denna framtid omfattar och kunna svara på frågan: Har vi ansvar inför generationer bortom våra barnbarnsbarn? Men även: Har vi rätt att frånta våra barnbarnsbarn alternativet att svara ja på den frågan? Med vilken rätt ger vi oss rätten att frånta dem optionerna?

„Det geologiska minnet är kort“, skriver Peter Høeg i sin geologiska roman „Den tysta flickan“ (s 188 i pocketupplagan). Han låter det ske jordbävningar under Köpenhamn. Troligt?

Vi kan inte med säkerhet säga att vår berggrund alltid kommer att vara stabil. Den är det nu. Den har varit det så länge vi skandinaver kan minnas. 1000 år. Sannolikhetsberäkningarna för stabiliteten saknar uppenbarligen nödvändiga data.

Men frågan om slutförvaringen av kärnavfallet är inte den enda, även om den slår alla andra aspekter i vansinnighet med hästlängder. Vi har det här med
a) säkerheten och terrorhot, b) med radioaktivitetsläckage, c) med den minskande tillgången på högkvalitativt bränsle d) med låsta utvecklingar (dyra investeringar) och e) missade chanser (energibesparingsåtgärder). Denna lista på argument mot kärnkraften kommer från en rapport skriven av den kommitté som den brittiska regeringen tillsatte för att utreda frågan om kärnkraften borde utvecklas i Storbritannien eller inte. Kommittén gav svaret nej, vilket inte hindrade den brittiska regeringen från att rösta ja. Man kan inte låta bli att undra vilka krafter det egentligen är som styr.

Sverige ger ofta intryck av att imponeras av Storbritannien. Jag är starkt oroad att man ska slå in på samma vansinniga väg och nylansera kärnkraften som ett miljövänligt alternativ till fossila bränslen. Sanningen är att det, sett inifrån, inte finns mycket att imponeras av i det här landet. När det gäller miljön ligger Storbritannien på bottenplats i EU. Två procent av energin kommer från förnyelsebara källor. Man började med återvinning för bara några år sedan. En tredjedel av maten som landet producerar slängs. Kollektivtrafiken är katastrofalt dålig. Och husen blåser det rakt igenom.

För miljömedvetna engelsmän är Sverige däremot ett ideal. Låt det förbli så. Håll löftet. Avveckla kärnkraften.

York den 18 januari 2008