Ligger risigt till
Livet som kock är som sagt ett hårt liv. Ingen dans på rosor. För att säga sanningen handlar professionell matlagning nästan aldrig om rosor. Mera om ris. I restaurangköket ställs höga krav på precision. Under kökschefens penibla ledning får minsta misstag sin rättmättiga påföljd.
Snedstekt späck: Ett nyp i örat.
Överdimensionerade raggmunkar: Tre rapp med stekspaden
För mycket sås på tallriken: En örfil
För lite sås på tallriken: En örfil (denna gång med vänsterhanden)
Det hårdaste straffet - avstängning - utdöms för allvarliga brott som överstekning av Filet mignon black and white. Det inser ju vem som helst att ett sådant felgrepp är oförlåtligt. En skorpa sot på det allra möraste och anställningen är naturligtvis en saga all. Så är det bara. Och är man dessutom ny råder ännu hårdförare regler. Regler som är till för att fostra oss till ständigt vaksamma kulinörer.
Det var potatisens fel. Nej, okej, jag erkänner. Det var naturligtvis mitt fel. Helt mitt eget fel. Och jag fick vad jag förtjänade. Nu sitter jag här och sonar mitt brott. Skamsen ända från mina halkskyddade fotsulor till mitt fånigt beklädda huvud över det fel jag begått.
Man tror att man kan lita på potatisar. Att de alltid puttrar så där lagom gemytligt precis lagom länge. Visst tror man att de ska vara med en och inte mot en? Ja, det är vad man tror. Men i själva verket är en potatis bara en enkel knöl och känner inte själv att något är fel när de där tjugo minuterna blir till tjugotvå, tjugotre, tjugofyra och den fasta formen mer och mer släpper. Potatisen fortsätter att puttra. Den kan inte annat. För med ryggen vänd mot kastrullen står en kocka och strimlar lök och tror att världen är en snäll och trygg plats och att hon i denna stund inte rimligtvis kan göra något som kan betraktas som fel.
Och det är naturligtvis just precis när den tanken glider in i mitt medvetande som jag inser hur fel den är. Jag känner det. En tidsförskjutning har skett och plötsligt känner jag det helt tydligt. Som kock utvecklar man lätt en känsla för när någonting tagit för lång tid. Man bara känner det. Det är som i en sån där mardröm där man försöker ta sig någonstans, men hela tiden blir förhindrad. Man kommer helt enkelt aldrig fram och den enda skillnaden mellan dröm och verklighet ligger i att i verkligheten blir man färdig till slut. Men vägen dit känns oändligt lång. Plötsligt står man där och inser att den här biffen borde varit ute på bordet för fyrtio minuter sen. Och ändå har man inte gjort något annat de senaste fyrtio minuterna än att kämpa för att den ska hamna där.
Likadant var det med den här kastrullen potatis. Den borde inte stå där på spisen längre. Helt omärkligt hade någonting gått väldigt fel. Jag inser att jag strimlat en aning för länge. Med skräckslaget uppspärrade ögon vänder jag mig hastigt om. Och i samma sekund kommer chefen in i köket.
- Jaha, hur går det här då? frågar han med tillkämpat vänlig röst.
- Jo.... Och mina kinder har redan färgats rosa av paniken, skammen och ångan från den sönderkokta potatisen.
Han tittar på mig och sedan på kastrullen och sedan är raseriet ett faktum.
Man kan tänka sig rubrikerna: SVAGPRESTERANDE KOCKA FICK SMOCKA.
Jag fick vad jag förtjänade. En rak höger. Sedan låg jag där och funderade på om det inte vore bra att rengöra kylskåpens underreden någon gång. När chefen stegat ut ur köket släpar mina kollegor ut mig i torrförrådet. Lutar mig mot en säck basmatiris och klappar mig lite på huvudet innan de skyndsamt smiter iväg till sina sysslor igen.
Livet som kock är ett hårt liv. Och ibland ännu hårdare än vad man trott var möjligt.
Med näsan inborrad i rissäcken vaknar jag till av ett klickande ljud. Det kom från dörren. Jag reser mig, trycker ned dörrhandtaget och konstaterar faktum. Dörren är låst. Chefens ilska har denna gång fått oanade proportioner. Jag inser att jag hamnat i seriös onåd och till följd av detta har blivit inlåst i förrådet.
Så nu sitter jag här och funderar över mitt öde och frågar mig varför inte Tina Nordström har gett några tips på hur man räddar sig ur en sådan här situation. Hon verkar ju ha svar på alla andra livsavgörande frågor. Hur man räddar såsen, steken, risgröten, julen...
Nu undrar jag: VEM RÄDDAR MIG?!
Jenny Elster, suspenderad frilanskock