I Libanon finns det massor med vatten. Massor av människor. Barn. Ett barn, ett speciellt. Och hans syster.
Det finns män, unga män. Vackra män. Och en som säger att Libanon är fullt av vatten.
Bussen skakar och kränger. Det luktar bensin. Framför oss sitter två män i uniform. Det är som det brukar. Soldater ser man så gott som överallt.
Vi åker längs kusten, kustremsan, som är den man oftast åker längs i det lilla landet Libanon. Här är landet överskådligt, nästan löjligt lätt att orientera sig i. Till vänster ligger havet, till höger ligger bergen.
I bergen är det vackert, vackert och hemlighetsfullt. Och därifrån kommer vattnet. I den lilla byn Jezin rasar det ner för branterna. Man har byggt hotell intill vattenfallet. De står tomma, eller halvfärdiga. Men vattnet brusar ohejdbart.
Det är därifrån vi kommer idag. Vi turister i Syriens grannland. Och här sitter vi nu på väg tillbaka till Beirut och mannen i uniform framför oss frågar plötsligt om han kan få se på kartan som vi just vecklar ihop. Frågar var vi har köpt den.
Det är en berättigad fråga. Det är inte lätt att få tag på en karta över Beirut.
Han arbetar i Tyros. Är soldat. Ser till att landet är säkert. Sätter upp vägspärrar och kontrollerar att inga syriska rebeller rör sig åt det ena eller andra hållet.
Det är ett lätt jobb. Lugnt. Han tänker fortsätta. Trots att det knappt blir något över av lönen åt honom.
Hans bror studerar. Och någon måste finansiera studierna.
Alex och jag känner det där stinget av dåligt samvete. Vi är bortskämda västeuropéer som har fått allting serverat. Som har sluppit uppoffringar.
Om han tycker om sitt land?
Han älskar det - och hatar det.
Varför?
För att han måste finansiera sin brors studier. Och för det uppenbara. Att det är så fullt av konflikter.
Han höjer handen. Särar på fingrarna och frågar: Är den ena den andra lik? De sitter på samma hand och måste hålla ihop, trots sin inbördes olikhet. Så är Libanon. Här lever han sitt liv som soldat, trots att det är uppenbart för oss att han skulle kunna och skulle vilja göra något helt annat.
Om han kunde, säger han, skulle han bygga vattenkraftverk, så att man åtminstone slapp strömavbrotten.
- För Libanon är fullt av vatten, säger han. Varför är det ingen som tänker på det?
Vi går av bussen vid Cola Station i norra Beirut. Den unge mannen hjälper oss att hitta en taxi till hotellet. Vi tackar honom, önskar honom allt gott och han får den där tomma blicken som verkar typisk för avsked i det här landet. En plötslig likgiltighet. För oss, som snart slipper härifrån.