I Edingen-Neckarhausen
Nu är jag här och här måste jag stanna, oavsett om jag ville eller inte och ville gjorde jag INTE. Jag ville inte vara här, inte bo här, inte tillbringa de 13 år här som utgör min dotters skolgång, bara för att hon, min stackars dotter ska få chansen att inte vara stackars utan normal, en normal flicka som inte ständigt faller offer för sina föräldrars nycker, som inte behöver flytta vartannat år för att tillgodose sina föräldrars övergenomsnittliga behov av förändring, utan kan stanna på ETT och samma ställe och kan bygga varaktiga relationer. Här ska jag stanna. För hennes skull.
Inte för min. Om allt vore för min skull, bodde vi i en stad och jag vet precis vilken. En stad, med allt vad det innebär av mångfald och kulturella anomalier. Inge landsbygd och ingen förort heller och definitivt ingen förort till en förort.
Förorten till förorten ligger bredvid en liten by, för så tätt bebott är det maskineri som kallas sydvästra Tyskland att den ena orten, staden, byn övergår i den andra. Och den lilla byn har ett politiskt liv, ja faktiskt, till och med en grupp gröna som träffas med jämna mellanrum och till dessa gröna sällar jag mig efter någon månad i ovissheten över var jag egentligen befinner mig.
Jag har hamnat i en helt ny verklighet, en liten by med historia och med invånare, urinvånare och andra, som efter 35 år på orten fortfarande betraktar sig själva som nykomlingar. Och där sitter jag. Huvudet är fullt av luft. Men snart börjar jag förstå. Det finns problem med vattenkvaliteten. Det finns husbyggen som ska beivras. Det finns dagis som ska byggas på kontaminerad mark.
Efter några veckor börjar jag känna igen mig. Jag vet vad folket på mötena heter. Jag börjar förstå vad de pratar om, även om mitt inres karta över orten som vi diskuterar fortfarande är fullt av vita fläckar.
Så en kväll, faktiskt just nu ikväll, när jag sitter där, trots att jag inte riktigt vet varför, öppnas dörren och ett ekologiskt par kommer in. De är omålade, halvflintiga och beställer kranvatten av krogens halte servitör. Jag märker hur gruppens ledning kämpar mot ett "å, nej, nya medlemmar, då måste man förklara så mycket" innan den tar sig samman och hälsar nykomlingarna välkomna. Och eftersom de är gröna och därmed världens trevligaste människor frågar de också varför paret kommit hit.
Det visar sig att de är där för att rädda de fällningshotade träden i sitt grannskap. Vad har gruppen för position i frågan?
En halvtimme av besvikelse för de nya följer. Allting är beslutat, berättar man, man har gjort vad man har kunnat, kommunen styrs av kristdemokrater, inte av gröna, för sent att göra något. Men de nya står på sig, återkommer hela tiden till de stackars träden. De politikrutinerade suckar igen, förklarar, för här ska alla ges tid och plats att framföra sina saker. Mitt i allt kommer den halte servitören tillbaka, tar upp beställningar, man avbryter diskussionen.
Sedan blir det fredag kväll trots att det varit det hela tiden. De annars så allvarliga minerna luckras upp av alkoholen och av de nyas envishet att försvara ett par träd i utkanten av byn som ligger bredvid förorten till förorten. Det stimmas mer och mer. Man tappar tråden. Blir oseriös. Politiskt inkorrekt. Den annars så humorlösa församlingen med sin klimatångest och sitt kapitalismhat som, delvis på grund av paret i helylle, denna kväll är talrikare än någonsin, verkar skratta åt sin egen spegelbild, de vattendrickande trädkramarna, som fortfarande vill veta varför träden måste fällas.
De får inget svar. Men de sitter kvar. Lyssnar på de alltmer passionerade miljöräddarna. Långt efter att mötet är avslutat är de fortfarande kvar. Och jag hör det ekologiska paret nämna ett par träd som borde få stå kvar. Jag ler åt dem och jag ser att de ler de också.