Längre in, längre bort
Fredrik är borta.
Det sägs att han är död, men ingen vet egentligen om det är så det ligger till, för man har inte hittat någon kropp.
Ingen vet om han kanske inte helt enkelt vandrat vidare, tagit sig längre bort. För en vandrare var vad Fredrik var, en vandrare var vad han blivit när hans arbetsgivare inte tyckt sig ha någon användning för hans tjänster längre.
Det hade inte hjälpt den gången att han haft en gedigen utbildning och att han samvetsgrant och trofast producerat kartor för skogsbolaget i flera år; han hade blivit för säregen på sistone, sa man, han tog sin uppgift på för stort allvar, tyckte man, han fäste sig för mycket vid detaljer. Vad han levererat de senaste åren, alla dessa detaljerade beskrivningar av hans arbetsfält, av skogen, var egentligen inte nödvändiga. Sa man.
Inte ville man veta vilka fåglar som häckade i träden eller vilka blommor som växte vid vägkanten och några skisser av dem behövde man då rakt inte heller, hur vackra eller fridlysta blommorna än var. Man ville veta vilka träd som fanns i skogen och var de stod, det var allt.
Så man lät Fredrik gå, och gick var vad han hädanefter gjorde. Han blev en luffare, en enstöring, en drömmare, någon för folket att glo efter och skratta åt.
Vandraren Fredrik möter vi i romanen William av Anders Nylén (h:ströms förlag). Även William, som var pojke den gången då Fedrik försvann, har lämnat sin hembygd, men inte för att gå djupare in i en norrländska skogen, utan för att söka sig en tryggad tillvaro i landets sydligare delar. Inte för att han trivs direkt - ännu efter många år känner han sig främmande där nere i trängseln.
William berättar om Fredrik och om dennes stora kärlek, Williams mor, om grannen Lars och om alla andra där uppe. Men framförallt berättar han om det som Fredrik kanske slutligen fann, om det som han själv saknar i sin sydsvenska exil, om det som finns i skogen, det som är större än både träd och blommor och solsken och fågelsång och som skänker frid.
I norrlandsromanen William går Anders Nylén i närkamp med den kristendom som ännu har ett starkt fäste där. Framförallt är det Williams mor och grannen Lars som han låter komma till tals och berätta om sin syn på det större, det som man inte kan och inte behöver sätta ord på, eftersom det existerar oavsett om vi pratar om det eller inte, som Williams mor säger.
För en sörlänning som mig själv, som aldrig varit norr om Östersund, är William lite av en resa till ett annat land. Och jag känner en dos avund över den närhet som Anders Nylén beskriver. I min lägenhet i stan med dess bilbrus och ständiga kommunikationsutbud finns det väldigt lite plats för andlighet.